LINNA frälsehemmanuppkom genom sammanslagning av två ödehemman, vilka år 1636 givits i pant åt Mats Creutzhammar och till vilka han år 1643 köpt sig frälserättighet. Med dessa hemman förenades 1842 halva Petas rusthåll, kallad Byända, samt år 1900 Saras skattehemman. Gården har innehafts av bl.a. följande släkter: Creutzhammar, Horn, de Carnall, von Wendt, Cronstedt och Rydman.
Karl Stockmann (min morfar) köpte gården 1915 till sin son Kurt Stockmann, som var ägare 1915-1919 Han dog i tuberkulos 1920.
Sedan ägde Karl Stockman gården till sin död 1938. Åren 1938-1949 var gården i sterbhusets ägo. 1949 bildades aktiebolaget Linna Gård Ab och min morbror Karl-Henrik Stockmann blev husbonde på gården. Han uppfödde svin och införde den första automatiska utfodringen av svin i Finland. År 1965 var totalarealen 247 ha, varav skog 145 ha, åker 93 ha, trädgårdsjord 2 ha, och park 5 ha. Karaktärshuset är uppfört i slutet av 1700-talet och omändrades 1843 i nyklassisk stil med dubbelsidig frontespis. En sadeltäckt trappa med sex doriska kolonner är förlagd till mitten av södra fasaden. 1939 föstörde en mindre brand delar av inredningen och i samband med reparationen installerades centralvärme, ett badrum, en toalett och ett pannrum i det stora sk serveringsrummet bakom ett stort bokskåp, som täckte hela långväggen.År 1950 moderniserades sedan hela huset och omfattade 15 rum med alla moderna bekvämligheter. Fru Liddy Stockmann inredde huset med mycket antikt och med god smak.
Ända sedan min tidigaste barndom gav mej böckerna, som fanns i det stora bokskåpet många spännande stunder av upptäckarglädje, liksom den stora, mörka, öppna vinden full med skatter! Vi tillbringade alla sport-och påsklov på Linna. Min pappa ,som var ivrig jägare var ofta där på har-och skogsfågeljakt. Vi hade också två spetsar, som hette Jeppe och Lillan. Jag tror dom bodde hos inspektoren. En tid hyrde vi också 2 rum i trädgårdsmästarens hus. Varför, minns jag inte. Vatten avlopp och värme fanns inte i något hus. Stora huset hade ett utedass bakerst i trädgården, mycket trevligt tyckte jag, med, jag tror det var 4 större hål och 2 mindre och där kunde man sen sitta i rader. Kakelugnar fanns i alla rum och gav mysig värme. Min morfar dog 1938 och jag minns honom väldigt bra. Brukade sitta och titta när han lade patians och samma patians håller jag fortfarande på med ibland. Han bodde i hörnrummet, som nu tycks kallas röda rummet. Vi brukade bo i det andra (blåa) hörnrummet, moster Valborg, morbröderna Sten och Karl-Henrik i andra våningen. Moster Ragni Antells familj var sällan på Linna. De hade Tjusterby gård i Pernå. Tror att det var bara morfar, som bodde rätt stadigvarande på Linna. Han skrev flitigt anteckningar om släkten och om alla som kom och for i dagböcker, som finns bevarade.
Vid krigsutbrottet 1939 evakuerades en del av släkten till Linna och inkvarterades hos inspektoren Verner Åstrand tills renoveringen av stora huset var klar. Minns Edvard Stockmanns fru Maire och son George. Sten Stockmanns Kirsti med Doris. Karl-Henriks Liddy, Gurli Franck med Bomsi .Tony med Kika och Kalle (Poju). De här bodde ganska stadigt på Linna. Sporadiskt var även Valborg och Alice Rudnev där. I köket fanns familjernas hembiträden, 3 eller 4 st. Mathållningen gick ju säkert bra, allt viktigt, som behövdes fanns ju på gården Antagligen var det väl Kirsti, som höll i trådarna. Stämningen var alltid god och likaså sammanhållningen Alla hjälptes åt. Jag skickades med sparkkälke till bybutiken, kanske 2, 3 km.Lite ängslig var man om det kom flygplan, då det gick rykten att folk hade blivit beskjutna med kulsprutor på något öppet fält. Minns bykgrytorna som togs in i köket när potatis revs för att göra potatismjöl, all våt ved, som fyllde upp köksfarstun och isbitarna som bars in till isskåpet. Jag satt med tanterna i salen och stickade vantar, sockor och hjälmskydd åt soldaterna. Kortspel och patiens förekom också och en ständigt knastrande radio lyssnades på. Barnen skulle läras bordskick och fick betala en slant för varje förseelse till en kassa, som sen gavs till en insamling. De dagliga besöken i ladugården var höjdpunkter, och ytterklädernas kännspaka parfym minns jag särskilt väl, för det var så kallt i hallen att allt placerades på ett stort piano i salen.Det här var ju under vinterkriget , det var kallt och mörkläggningen viktig. Ryska bomblan hördes när de flög över oss in mot Helsingfors och likaså luftvärneldens kanonad, som man inte riktigt kunde skilja från bomber. Så oron för alla som var kvar i stan var stor..Kalle, som var 7 år var expert på jaktplan, brukade rusa ut och rapportera: "det var Messersmith 109", eller vad det nu var. Han fick också blindtarmsinflammation och opererades under dramatiska förhållanden i ett bombskydd i Helsingfors.
Under hela krigstiden ända fram till freden 1944 bodde vi långa perioder på Linna. Då skolorna var stängda, fick jag skoluppgifter att lösa i Hufvudstadsbladet. Uppgifterna sändes per post till läraren, de korrigerades och sändes tillbaka. Vi var ju verkligen privilegierade,.som kunde bo i trygghet på Linna. De tider skolorna var i gång och vi var i stan var det ju knappt om maten, när man skulle leva på sina ransoner. Om man försökte smuggla 1 liter mjölk med sig när man åkte buss till stan och det blev kontroll, hälldes mjölken ut på marken. En gång sände vi en 50 liters mjölkstånka full med honung med Linna lastbilen när den for till torget med grönsaker. Kontrollanterna som trodde att de gjort ett fint kap, lär ha blivit rätt långa i synen när de lyfte på locket. Den stånkan stod sen bakom en soffa i stan och jag tror att både Kalle och jag var där och "smakade" ibland! Men vi fick var sin 1/4 l burk till julen! Minns att vi hade mycket rexad svamp med oss till stan och mjölk kokades också in på rexburkar. När vi var i stan åts stuvad svamp flere gånger i veckan. Vi åkte med häst och kärra till bakskogarnas fina svampställen. Jag fick mycket fin och nyttig svampkännedom och plockar nu bara de sorter, som jag då lärde mej. Min pappa,som var mycket händig och praktisk började på sin fritid snickra bikupor i stadslägenheten 1940-41. Svärmar inköptes och det blev många jobbiga, men roliga år med biskötsel. Bihushållningen fanns sen på Linna, tills kuporna fick flytta med när Vestanby köptes 1949. Honungen såldes till Stockmanns Delikatess eller byttes till varor,som inte gick att köpa. Jag fick t.ex. ett par begagnade gummitossor för 1 kg honung. Och all sin tobak fick pappa i utbyte mot honung. På Linna odlades också tobak tillsammans med fogden Leppänen och den torkades,skars och rullades. Kaninkött var inte ransonerat, så kaniner fanns i flere burar. Det var gott och lagligt, liksom villebrådet från skogen. Eftersom det inte fanns frysar på den tiden, måste allt som skulle sparas, saltas eller kokas in på burkar.
Att Linna fanns, har nog betytt mycket mera för mej än jag egentligen förstått. Och att jag ,som 16-åring 1942 jobbade där i jordbruksarbete, gav ju mersmak. Så arbetsplikten för skolungdom, som alla måste göra under somrarna 1942-43 visade åt vilket håll min håg stod.
Karl Stockmann (min morfar) köpte gården 1915 till sin son Kurt Stockmann, som var ägare 1915-1919 Han dog i tuberkulos 1920.
Sedan ägde Karl Stockman gården till sin död 1938. Åren 1938-1949 var gården i sterbhusets ägo. 1949 bildades aktiebolaget Linna Gård Ab och min morbror Karl-Henrik Stockmann blev husbonde på gården. Han uppfödde svin och införde den första automatiska utfodringen av svin i Finland. År 1965 var totalarealen 247 ha, varav skog 145 ha, åker 93 ha, trädgårdsjord 2 ha, och park 5 ha. Karaktärshuset är uppfört i slutet av 1700-talet och omändrades 1843 i nyklassisk stil med dubbelsidig frontespis. En sadeltäckt trappa med sex doriska kolonner är förlagd till mitten av södra fasaden. 1939 föstörde en mindre brand delar av inredningen och i samband med reparationen installerades centralvärme, ett badrum, en toalett och ett pannrum i det stora sk serveringsrummet bakom ett stort bokskåp, som täckte hela långväggen.År 1950 moderniserades sedan hela huset och omfattade 15 rum med alla moderna bekvämligheter. Fru Liddy Stockmann inredde huset med mycket antikt och med god smak.
Ända sedan min tidigaste barndom gav mej böckerna, som fanns i det stora bokskåpet många spännande stunder av upptäckarglädje, liksom den stora, mörka, öppna vinden full med skatter! Vi tillbringade alla sport-och påsklov på Linna. Min pappa ,som var ivrig jägare var ofta där på har-och skogsfågeljakt. Vi hade också två spetsar, som hette Jeppe och Lillan. Jag tror dom bodde hos inspektoren. En tid hyrde vi också 2 rum i trädgårdsmästarens hus. Varför, minns jag inte. Vatten avlopp och värme fanns inte i något hus. Stora huset hade ett utedass bakerst i trädgården, mycket trevligt tyckte jag, med, jag tror det var 4 större hål och 2 mindre och där kunde man sen sitta i rader. Kakelugnar fanns i alla rum och gav mysig värme. Min morfar dog 1938 och jag minns honom väldigt bra. Brukade sitta och titta när han lade patians och samma patians håller jag fortfarande på med ibland. Han bodde i hörnrummet, som nu tycks kallas röda rummet. Vi brukade bo i det andra (blåa) hörnrummet, moster Valborg, morbröderna Sten och Karl-Henrik i andra våningen. Moster Ragni Antells familj var sällan på Linna. De hade Tjusterby gård i Pernå. Tror att det var bara morfar, som bodde rätt stadigvarande på Linna. Han skrev flitigt anteckningar om släkten och om alla som kom och for i dagböcker, som finns bevarade.
Vid krigsutbrottet 1939 evakuerades en del av släkten till Linna och inkvarterades hos inspektoren Verner Åstrand tills renoveringen av stora huset var klar. Minns Edvard Stockmanns fru Maire och son George. Sten Stockmanns Kirsti med Doris. Karl-Henriks Liddy, Gurli Franck med Bomsi .Tony med Kika och Kalle (Poju). De här bodde ganska stadigt på Linna. Sporadiskt var även Valborg och Alice Rudnev där. I köket fanns familjernas hembiträden, 3 eller 4 st. Mathållningen gick ju säkert bra, allt viktigt, som behövdes fanns ju på gården Antagligen var det väl Kirsti, som höll i trådarna. Stämningen var alltid god och likaså sammanhållningen Alla hjälptes åt. Jag skickades med sparkkälke till bybutiken, kanske 2, 3 km.Lite ängslig var man om det kom flygplan, då det gick rykten att folk hade blivit beskjutna med kulsprutor på något öppet fält. Minns bykgrytorna som togs in i köket när potatis revs för att göra potatismjöl, all våt ved, som fyllde upp köksfarstun och isbitarna som bars in till isskåpet. Jag satt med tanterna i salen och stickade vantar, sockor och hjälmskydd åt soldaterna. Kortspel och patiens förekom också och en ständigt knastrande radio lyssnades på. Barnen skulle läras bordskick och fick betala en slant för varje förseelse till en kassa, som sen gavs till en insamling. De dagliga besöken i ladugården var höjdpunkter, och ytterklädernas kännspaka parfym minns jag särskilt väl, för det var så kallt i hallen att allt placerades på ett stort piano i salen.Det här var ju under vinterkriget , det var kallt och mörkläggningen viktig. Ryska bomblan hördes när de flög över oss in mot Helsingfors och likaså luftvärneldens kanonad, som man inte riktigt kunde skilja från bomber. Så oron för alla som var kvar i stan var stor..Kalle, som var 7 år var expert på jaktplan, brukade rusa ut och rapportera: "det var Messersmith 109", eller vad det nu var. Han fick också blindtarmsinflammation och opererades under dramatiska förhållanden i ett bombskydd i Helsingfors.
Under hela krigstiden ända fram till freden 1944 bodde vi långa perioder på Linna. Då skolorna var stängda, fick jag skoluppgifter att lösa i Hufvudstadsbladet. Uppgifterna sändes per post till läraren, de korrigerades och sändes tillbaka. Vi var ju verkligen privilegierade,.som kunde bo i trygghet på Linna. De tider skolorna var i gång och vi var i stan var det ju knappt om maten, när man skulle leva på sina ransoner. Om man försökte smuggla 1 liter mjölk med sig när man åkte buss till stan och det blev kontroll, hälldes mjölken ut på marken. En gång sände vi en 50 liters mjölkstånka full med honung med Linna lastbilen när den for till torget med grönsaker. Kontrollanterna som trodde att de gjort ett fint kap, lär ha blivit rätt långa i synen när de lyfte på locket. Den stånkan stod sen bakom en soffa i stan och jag tror att både Kalle och jag var där och "smakade" ibland! Men vi fick var sin 1/4 l burk till julen! Minns att vi hade mycket rexad svamp med oss till stan och mjölk kokades också in på rexburkar. När vi var i stan åts stuvad svamp flere gånger i veckan. Vi åkte med häst och kärra till bakskogarnas fina svampställen. Jag fick mycket fin och nyttig svampkännedom och plockar nu bara de sorter, som jag då lärde mej. Min pappa,som var mycket händig och praktisk började på sin fritid snickra bikupor i stadslägenheten 1940-41. Svärmar inköptes och det blev många jobbiga, men roliga år med biskötsel. Bihushållningen fanns sen på Linna, tills kuporna fick flytta med när Vestanby köptes 1949. Honungen såldes till Stockmanns Delikatess eller byttes till varor,som inte gick att köpa. Jag fick t.ex. ett par begagnade gummitossor för 1 kg honung. Och all sin tobak fick pappa i utbyte mot honung. På Linna odlades också tobak tillsammans med fogden Leppänen och den torkades,skars och rullades. Kaninkött var inte ransonerat, så kaniner fanns i flere burar. Det var gott och lagligt, liksom villebrådet från skogen. Eftersom det inte fanns frysar på den tiden, måste allt som skulle sparas, saltas eller kokas in på burkar.
Att Linna fanns, har nog betytt mycket mera för mej än jag egentligen förstått. Och att jag ,som 16-åring 1942 jobbade där i jordbruksarbete, gav ju mersmak. Så arbetsplikten för skolungdom, som alla måste göra under somrarna 1942-43 visade åt vilket håll min håg stod.
No comments:
Post a Comment