Hösten 1946,som 20-åring fick jag jobb som husa på en stot gård i Rotebro i Sverige. En väninna från Högvalla och jag svarade på en annons och vi började skaffa en massa papper,som behövdes för en resa till Stockholm. Man fick inte ta med sig mycket pengar, så min pappa försedde mej med några smycken, som jag skulle kunna sälja i nödfall. Det är bra att krafsa lite bland de dammiga hjärngömmorna, för jag har faktiskt glömt mycket. Bäst minns jag att det kändes som att komma till paradiset när man såg vad som fanns i butikerna i Stockholm och kontrasten till det krigshärjade Finland var stor. Sände genast hem ett paket med mat och ett par skor till mamma med en snäll tant, som jag träffat på båten.
Arbetet på Antuna,som gården hette tyckte jag var intressant och lärorikt. Carl och Birgitta Curman hade 4 döttrar, ungefär i min ålder. De hade ofta gäster och stora middagar, så det gällde att klara av serveringen utan alltför mycket strul. Då kom det en kokfru, men i vardagslag gjorde vi flickor maten och bakade. Döttrarna kom ofta och beställde makaronilåda, den var vårt bravurnummer. Även våra kåldolmar var älskade, liksom kanelbullarna. Fru Curman var född Palme, faster till Olof, och hennes mamma Hanna Palme var finländska.
Efter julen reste min väninna hem.Jag fick mera arbete, då jag blev ensam Ett stort hus att städa, matlagning, hönsskötsel. Jag fick i stället en dag i veckan ledigt och började åka in till Stockholm och gick en sömnadskurs på Märta-skolan. Det var roligt att sy lite nya kläder åt sej. Några fritidsproblem har jag aldrig förstått att skaffa mej. Inspektorens familj blev jag god vän med, de hade små barn och var tacksamma för barnvakt då och då. Bokhållaren, en slags allt i allo, åkte till butiken och uträttade olika ärenden. Han var också jägare, så vi hade ofta harstek. Jag var lite sur att måsta stiga upp om söndagarna och göra frukost och matsäck åt honom, men sen bjöd han mej med på jakt. Det var fin omväxling att vandra i skogen, mycket berg och sjöar fanns. En gång när herrskapet inte var hemma hittade jag på att ge mej ut och rida. Hade bara ridit barbacka på arbetshästar, men aldrig med sadel. När jag bad stallsen sadla en häst åt mej, frågade han om jag ridit förut och det sa jag ju att jag gjort!. Det höll nog på att gå illa, för jag föll av och fick linka slokörad tillbaka till stallet. Stallsen skvallrade inte för han hade ju också dåligt samvete. Så där tog min ridkarriär slut.
När det sen började våras, fick jag nog av innejobbet och satte in en annons i en tidning under "arbetssökande". Bland svaren valde jag en jordbrukarfamilj i Dalarna och hamnade hos Erik och Elsa Arfs på Boda utanför Hedemora. Det var en ung trevlig familj med tre små barn, Gudrun, Kerstin och Karl-Erik. Att jag inte kunde mjölka var ett stort minus, men jag lyckades lära mej snabbt. Det fanns en sommarflicka till, Gertrud, som hjälpte i köket och två sommardrängar, Arne och Ingemar. Det var bus och skoj mest hela tiden,så arbetena löpte lätt, alla hjälptes åt. På fritiden var jag alltid ute och cyklade, antingen in till Hedemora eller längre vägar.
Det blev en fin sommar med allt jordbruksarbete och glad gemenskap i en underbar trakt. Och det var lärorikt att jobba både i "slott" och "koja".
No comments:
Post a Comment